På jakt efter räckviddsångest i Norge

Utsikt från fjället Rampestreken över Åndalsnes, norska Vestlandet.

MED ELBIL BAND FJORDAR OCH FJÄLL Det var med viss bävan som vi den 24 juli i somras styrde kosan västerut från Ellagård i Täby med vår relativt nya KIA e-Niro, en elbil, dvs utan avgasrör. Bara jag och min fru, inga barn. Många frågor snurrade i huvudet: Hur långt kunde vi köra innan vi måste stanna? Finns det laddstationer där man behöver dem? Hur länge måste vi vänta för att ladda klart? Kan man få norsk eltorsk?

Elbilen är ju annorlunda än bensin- eller dieselbilen så tillvida att den inte har någon tank, bara ett laddningsbart batteri; vårt kan ladda upp till 64 kWh, vilket är ett mått på den energimängd som går att fylla batteriet med. Jag hade under våren noterat via färddatorn att bilen behöver mellan 1,1 och 1,7 kWh per mil, så maximal räckvidd borde ju ligga mellan 64/1,7= 38 mil och 64/1,1= 58 mil eller rimligen nånstans däremellan, dvs ca 48 mil. Vår förra bil, en liten Volvo V40 D4 kunde, om man var lätt på foten, rulla i över 100 mil på en tank! Jag har de senaste åren kört på Preems Evolution Diesel som har upp till 50 % förnybart i tanken, vilken minskar de fossila utsläppen med cirka 50 %, vilket är fantastiskt! Men jag ville ha bort alla fossila utsläpp, plus faktumet att 8 000 svenskar (oftast barn och äldre) dör i förtid pga. utsläpp från avgasrören: kväveoxider, sot och partiklar främst från dieselbilar. Tyvärr bildar även biobränslen dessa dödliga partiklar plus att det fossila ofta ersätts med palmolja, vilket bidrar till skövling av regnskogar. Så valet blev till slut inte så svårt att välja bort detta.

Först tittade jag på en Tesla Model 3, men efter handelskriget mellan USA och Europa slutade en Model 3 long range på strax under 700 000 kronor, vilket var helt uteslutet. Under hösten 2018 annonserade KIA sin helt eldrivna crossover e-Niro, men kvoten till Norden var först bara 400 bilar under första leveransen. Så det var bara att snabbt signa upp sig. Tre månader senare kom så bilen!

Men utmaningar saknas inte. Genom att det än så länge finns betydligt färre laddstationer än bensinstationer, och att räckvidden bara är hälften av en effektiv diesel måste man planera långfärder på ett annat sätt. Det finns en uppsjö med appar med olika standarder för laddning med olika effekt på laddaren (det avgör hur snabbt man kan ladda). Kostnaden för snabbladdning per kWh kan variera mellan 2:50 och upp till 11 kronor per kWh. Att ladda hemma kostar i mitt fall mindre än 1 krona per kWh. Detta avgör såklart hur mycket det kostar att köra. För det mesta kostar det ca 1:50 per mil, jämfört med ca 15 kr per mil för en motsvarande mindre crossover SUV som drivs av bensin.

MEN – vi valde att inte superplanera vår rutt, mest för att vi gillar att ta spontana beslut och att chansa för att se om det är möjligt att åka på semester med full frihet och dessutom utan utsläpp.

Dag 1. Första stoppet blev efter ca 15 mil i Köping, mest för att Mälarenergi erbjuder gratis laddning med 50 kW kapacitet, vilket innebär att under en fika på 25 min laddar bilen klart till 100 %. Tack för det! Nästa stopp var utanför Karlstad för att köpa lite god mat och dryck till kvällen (min fru fyllde ändå år). Här hade COOP laddstationer som även de erbjöd gratis snabbladdning om man handlade i butiken, vilket vi ändå skulle göra. Tack COOP!

Till kvällen kom vi fram till en väldigt mysig stugby-camping utanför Trysil på norska sidan, och hade då ca 20 % kvar i batteriet. Till vår glädje erbjöd de 16 A ladduttag gratis. Nästa dag var bilen nästan ”fulltankad” utan kostnad, och vi hade fått oss ett uppfriskande dopp i Trysilälven och en god frukost på byn. Hittills hade vår tripp på 62 mil kostat oss 0 kronor.

Dag 2. Medan vi åt frukost på ett fik i byn med utsikt över fjället laddade vi helt fullt på Grønn kontakt, vilket verkar vara det största laddnätverket i Norge. Detta kostade 131 kr, men då hade vi full tank å andra sidan. På vägen genom Norge västerut stannade vi till i Sunndalsøra och tog en lunch. Även här var det Grønn kontakt med 80 kW effekt, men som kostade 208 kr att fylla upp. Det visade sig vara en poäng med att fylla på under de 45 milen till Kristiansund på Vestlandet, då det enkla hotellet vi bodde i den lilla fiskeorten inte hade något uttag tillgängligt. Det verkar vara lättare att hitta gratisuttag utanför de större orterna. I Norge har de 16 eller till och med 32 A uttag, mot normalt 10 A i Sverige. Det gör att det går två till tre gånger snabbare att ladda från norska uttag. Kanske är det urkraften från glaciärernas smältvatten?

Mysigt vandrarhem i Åndalsnes (med gratis laddning) + världens vackraste väg längs Atlantkusten.

Dag 3 körde vi en oerhört vacker sträcka längs havet, kallad Atlantvejen. Här skulle man behövt fullt självkörande steg 5 för allt vackert som fanns att beskåda. Nu började även Vestlandets höga fjäll torna upp sig. Snart hamnade vi i ett virrvarr av fjordar och småfärjor och kom till slut fram till vandrarhemmet i Åndalsnes, där världens snabbaste skyrunnerpar bor, Emelie Forsberg från Sverige och Kilian Jornet från Spanien. Man förstår varför de bor just här – byn är omringad av många 1 500 meter höga fjäll som går rakt upp från fjorden till de snöklädda topparna. Vi hann med en liten tur upp för ett mindre fjäll med vacker utsikt innan kvällen, och avslutade med ett dopp i älven med glaciärsmältvatten från Trolltindane. På vandrarhemmet fick vi egen parkering och 16 A laddning, gratis! Idag hade vi bara kört 13 mil, så vi laddade snabbt upp till 100 % under natten.

Den 1 km höga Trollveggen bevakades av länsman – och en Mustang V8 convertible (inte elbil).

Dag 4 började med punka! Men som tur var fanns en liten mack vid älven med en rutinerad bilmek som snabbt fixade hålet för en spottstyver. 30 minuter senare gjorde vi en avstickare till den mytomspunna och lite skräckinjagande Trollveggen, en svagt överhängande granitvägg på 1 000 meter rakt upp från dalbottnen. Stor turistfälla med allt från busslaster med virriga fotograferande kineser till ett udda raggarhippiepar i en gammal Mustang V8 convertible.

Nu väntade en av höjdpunkterna, Trollstigen! En slingrande serpentinväg som ålar sig mellan vattenfall och branta stup upp till en högfjällsplatå där det fanns snölegor kvar från vintern. Och en helt enastående utsikt! Häruppe fanns även restaurang och välordnade gångbroar mellan vattenfallen.

Trollstigen, ett måste om du är på norska Vestlandet. 600 meter stigning och fin lunchplats.

Friska bad på högfjället och fiskebodar med torvtak i Geiranger.

Färden idag var bara 10 mil och gick över högfjället längs vackra bergsjöar och ”tinder” (vassa toppar) tills vi kom till Geirangerfjorden, ytterligare ett vidunderligt vackert landskap med vattenfall och lodräta 600 meter höga bergväggar som gick rakt ned i fjorden. Här bodde vi i en stuga som såg ut som en liggande badtunna med altandäck. Gratis laddning via 16 A igen.

Dag 5 började med en båtfärd i Geirangerfjorden, mycket turistpoäng, men underbara vyer. Vidare for vi brant upp till kalfjället och ned i en dal där det blev tvärstopp. Framför oss i högfjällsmiljön med betande får och snöklädda fjällsidor hade vi en flera kilometer lång bilkö som stod helt still. Vi parkerade och gick ända fram till en tunnelmynning där kön fortsatte in i berget. Taket hade rasat mitt i tunneln och det skulle ta okänt lång tid att fixa, så det var bara att vända och ta en ganska lång om-grusväg över Strynfjellet via en höghöjdsplatå med stora snölegor och glaciärsjöar överallt. Som tur var hade vi fullt batteri så omvägen på ett antal mil blev en fin oväntad tur utan räckviddsångest. Vi passerade Stryns sommerskisenter, som normalt sett öppnar först i början av juni pga. stora snömängder och har öppet hela sommaren. Men denna sommar hade en lång värmebölja med över 30 grader smält bort all snö på nedre delen av berget nedanför glaciären så liftarna var stängda rekordtidigt. En effekt av den snabba uppvärmning som sker, inte minst i våra nordliga trakter.

Stryn sommerskisenter var stängt rekordtidigt pga värmeböljan i Norge.

Vi kom till slut fram till kanten av kontinentala Europas största glaciärfält, Jostedalsbreen, ett 80 km långt och 30 km brett isfält med utlöparglaciärer i alla väderstreck. I detta vilda område är allt präglat av glaciärerna – dalarna, ett ”bresenter” (glaciärmuseum), nasjonalparksenter, all turism och vandringsleder upp till isen. Vårt boende blev en liten egen hytta i Rake med altan och tio meter till fjorden. Helt underbart! Kostnad: 500 kr per natt – och gratis 16 A-laddning igen.

Här stannade vi två nätter för allt vi ville göra i detta himmelrike för en glaciolog och bergtagen geograf.

På Jostedalsbreens Nasjonalparksenter får du all information om glaciärerna du behöver, samt lokal øl med namn efter glaciärerna.

Egen stuga för 500 kr/natt och gratis laddning med 16A – och eget fjordbad.

Dag 6 började med uppfriskande bad i fjorden, och sedan färd till Kjenndalsbreen, en dalglaciär som flödar ut från Jostedalsbreen. På en gammal skylt stod att man (med försiktighet) kunde gå fram till isen, men vi kom aldrig fram. På vandringsleden stötte vi ihop med en holländare som varit här för bara åtta år sedan. Då gick glaciären ända ned till dalen och det var inga problem att gå fram till glaciärtungan och få ”iskontakt”. Nu var isfronten säkert 250 meter upp längs den branta bergväggen, och i princip omöjlig att nå med livet i behåll. Ännu ett sorgligt tecken på hur snabbt isen försvinner. Men vi kände tydligt de kyliga så kallade katabatiska fallvindarna från det enorma isfältet 600 höjdmeter ovanför oss, en liten fläktande hälsning från urtidens isar.

Utlöparglaciären Kjenndalsbreen hade dragit sig tillbaka minst 250 meter på bara 8 år.

Väl tillbaka i den lilla byn Loen åt vi lunch vid fjordbotnen och for upp på ett annat fjäll med en kabinbana. Då kom vi upp på 1000-metersplatån kring Skredfjellet med en 360 graders utsikt som inte går att beskriva med ord… Vi såg stora delar av Jostedalsbreen och flera fjordar och dalar som utgick från ”vår” fjord, Nordfjord. Norrut såg vi hela Strynmassivet och fjordlandskapet i väster. Det är svårt att förstå att den fjord vi hade en kilometer nedanför oss slingar sig över 100 kilometer västerut innan den når Atlanten, utmejslad av miljontals år av glaciärerosion. När vi tog en välbehövlig kall öl i solen på terrassen på toppstationen hörde vi upprymda röster. Runt knuten på en liten berghylla stod tre personer med dräkter som såg ut som flygekorrar. Efter några minuters koll av utrustning räknade de ner…3…2…1…HOPP! Sen for de iväg i 200 km/h utför berget, ut mot fjorden, gjorde en tvär gir och 30 sekunder senare löste de ut sina skärmar för att landa på en liten gräsplätt nere vid fjordstranden, flera kilometer från oss. Helt sanslöst! Ytterligare en sak att prova: Wing suit! Nån gång.

Vi åt middag i solnedgången vid ”vår” fjordstrand och somnade ovaggade medan e-Niron laddade så sött. Noll kronor.

Dag 7. Återigen började dagen med ett friskt bad i fjorden och sen frukost. Bilen hade 100 % och vi for söderut. Lunch i skidorten Gol, där vi passade på att ladda vid en E.ON-station. En timme kostade 91 kronor för 37 kWh, vilket är lite mer än halv ”tank”. Helt ok pris. Hela rutten till Oslo över vackra Hardangervidda blev 43 mil. Vi kom till ett litet vandrarhem (en f.d. kyrka), där de såklart hade ett 16 A-uttag. Gratis laddning igen.

Dag 8 blev en halvdag i Oslo med Hop-On-Hop-Off tur runt alla polarfarares museer, Aker Brygge, Operahuset och lunch i den lätt bohemiska food courten Salt precis vid Oslofjorden. Otroligt häftigt ställe, och ganska hippt bland locals verkade det som. Nu var vi några kilometer från bilen, men med varsin Lime elskoter gick det på ett nafs.

Med fullt batteri var den en baggis att rulla de 25 milen ned till familjens sommarställe I Bohuslän, där vi kunde koppla in oss med 220V schukosladd i vanligt uttag, som ger ca 3,7 kWh, så att fylla ett tomt batteri kan ta 20 timmar. Men tid hade vi i överflöd!

Efter några dagar (dag 9 och 10) med utflykter på öarna med gamla mor Synnöve, som för övrigt är halvnorska, for vi hemåt igen. Lunch vid Vänern i Mariestad och seg el för 4 mil till bilen för 46 kronor, vilket kändes dyrt. Detta visade sig vara en väldigt långsam laddare som bara gav några kW i effekt. Hela vägen hem från Bohuslän till Ellagård var 48,5 mil, så sista milen körde vi max 100 km/h för att säkra räckvidden hem. Detta var första gången på tio dagar som vi fick köra extra effektivt för att spara el.

Erfarenheter?

Det går alldeles utmärkt att köra runt tio dagar i södra Sverige och Norge med en elbil med 64 kWh batteri. Laddning kan vara dyrt på norska snabbladdare, men å andra sidan ofta (alltid?) gratis i stugbyar, campingar och vandrarhem. Det är väldigt kuperat i Norge men genom att elbilen är så vridstark drar det inte mycket el uppför, däremot laddar bilen genom så kallad regenerativ laddning när man rullar utför. Motorbromsen laddar alltså batteriet, och denna bromsstyrka kan regleras med två paddlar vid ratten så att man rullar precis lagom fort, beroende på lutningen. På vissa serpentinvägar kunde vi ha upp till tre mil längre räckvidd i dalen än en mil tidigare uppe i passet. De vanliga bromsarna använder man väldigt sällan. Genom att de norska vägarna ofta har max 80 km/h så blir elförbrukningen låg då det som avgör mest är luftmotståndet (samma gäller egentligen för fossilbilar). Färddatorn justerar räckvidden efter körstil och förbrukning – som mest hade vi drygt 530 km räckvidd, vilket är otroligt för en så pass enkel bil. Då ska man komma ihåg att KIA e-Niro kostar cirka hälften av vad en Tesla med samma räckvidd kostar i inköp.

De relativt låga hastigheterna i Norge (max 80 km/h) gjorde att räckvidden blev över 530 km.

Driftkostnader?

Vi körde totalt 275 mil under 10 dagar och laddkostnaden för detta uppgick till 476 kronor, vilket ger en milkostnad på 1:70 kr/mil. Om vi hade tagit vår gamla, i och för sig snåla, dieselbil hade bränslekostnaden för samma sträcka hamnat på i runda tal 4 500 kronor, dvs nästan tio gånger dyrare! Omaket att planera och pausa en eller två gånger om dagen är väl värt insatsen med en sådan sanslös skillnad i driftkostnader. Att man far fram helt tyst och inte spyr ut avgaser är bonusar som både vi i bilen, de omkring och naturen njuter av.

Road trip på 1960-talet vs road trip à la 2020-talet.

Jag kan varmt rekommendera en långtripp med elbil, om man har tid för stopp under dagen och vill ha frihet att ha med packning och köra när och vart man vill – men inte vill ha avgasrör...

Glada utsläppsfria hösthälsningar!

Erik Huss

#klimat #växthusgaser #CO2 #koldioxid #ekonomi #Elbilar #dieselbil #utsläpp #fossilfriafordon